Här är fortsättningen på mitt fjärilar i magen-inlägg den 27 december. Om du inte läst detta så råder jag dig att göra det först, för att förstå vad detta handlar om.
Det fanns som sagt en tid då vi tog enkelt på uppgiften att göra barn.
Vi sa att de kommer, när de kommer. Den första tiden var det sanningen självt. Det var när månader blev år som vi inte längre trodde på det, trots att vi uttryckte oss precis som förr. Från vår sida såg det ut som de allra flesta barn kom till världen precis så som man fantiserat om tidigare. Att resan dit var så perfekt och självklar.
Det här är den allra första delen i det som finns skrivet.
del 2.
Det mest naturliga blev det minst naturliga. Det vi trodde skulle bli någonting enkelt och självklart blev något sterilt, förknippat med svart ångest. Något som urholkade våra liv så till det yttersta. Det slog hål på våra drömmar och föreställningar om livet och vår värld. Det placerade mig i stort mörkt vakuum utan optimism och glädje. Det förändrade mig som människa och oss som par. Utåt sett var vi paret som tog livet i sin egen takt. Som sen gifte sig av kärlek utan några som helst tankar på att bilda familj. Lyckliga i sin tvåsamhet och med tillvaron som den oftast gestaltar sig då. Vi följde omgivningens fantastiska resor med stor entusiasm och gladdes åt de nybildade små familjerna. Vi sa att vi hinner, vi har all tid i världen. De kommer när de kommer. Och sedan log vi våra bredaste leenden.
K hade velat ha barn länge. Långt innan jag ens kunde förlika mig med tanken. Det kändes som en fantasi, jag som mamma. Hur skulle livet förändras? Det var ju något som man inte kunde, aldrig hade provat på. Det var en lite läskig tanke och samtidig svindlande. Den fullkomliga magin, en alldeles ny liten människa.
Men som sagt, jag hade tvekat. Resonerat om att vi behövde struktur i tillvaron. Hade väl någon slags uppfattning om att vi behövde ha ett och annat ordnat. Egentligen är det svårt att definiera vad jag menade med ordnat. Det allra viktigaste var ju att vi älskade varandra och hade valt varandra. Kanske var det någon slags fånig bild, en slags illusion om en den perfekta lilla familjen i en bubbla. En utstakad väg mot lyckan. En naiv tanke om när allt är ordnat så är det också dags för barnet. Man planerar helt enkelt in barnet när tiden är som allra bäst. När det passar sig.
Först och främst skulle vi vara helt säkra på att vi gjort allt som vi ville göra innan vi fick barn. Vi skulle ha gjort alla resor, avslutat studierna för all framtid och fått det där perfekta jobbet, drömjobbet. Jag skulle jobba precis så länge att allt var ordnat för en bra föräldrapenning. Uträknat, praktiskt och liksom en säkerhet för det perfekta livet som komma skulle. Då skulle det vara dags att gå på husvisningar och planera hur vi skulle inreda det lilla barnrummet. Våra främst prioriterade frågor till mäklaren skulle handla om dagis och skolor. Och vi skulle inte ta några risker, vi skulle dubbelkontrollera att allt de sa stämde, allt för säkerheten. Snart skulle vi köpa den där vackra villan i det perfekta barnvänliga området. Och strax efter vi skrivit på lånehandlingarna skulle vi gifta oss. Ett perfekt bröllop där vi under middagen skulle lyssna till det ena talet efter det andra som underfundigt styrdes in på att syskonbarnen väntade på kusiner, föräldrarna på barnbarn och kompisarna som glatt hejade på. Nu kommer de, barnen! Som på löpande band! Ett och annat telegram skulle läsas upp med rim som alla avslutades med – och så var ni plötsligt tre.
Och vi skulle inte göra någon besviken. Nio månader efter bröllopet skulle familjelyckan vara fullkomlig. Det är ju så det ser ut i världen! I den bästa av världar.
K hade en helt annan uppfattning om saken och fick mig också att tänka annorlunda. Inget var ordnat. Inget var avprickat i mitt eget hjärnspöke, kalkylen om vägen mot perfekta lilla familjen. Vi bestämde oss helt enkelt, nu skaffar vi barn!