Annons


Sandal-köp.

 

Jag köpte ett par nya sandaler idag. Efter en ytterst långdragen och svettig resa till Hallsberg för att förnya pass till Nomi & Charlie. Intressant att hela länet ska fara dit om man nu inte visste om att man behövde pass i förtid. Typ i januari. Jag var så pass matt att jag till och med blandade ihop deras personnummer. När jag skulle korrläsa det hela på skärmen och på ”heder & samvete” (älskar det ytterst korrekta i språket) bedyra att det var Nomi Elisabeth Vusir på bilden var jag ju tvungen att erkänna att det var Charlie. Jag tror pass-killen var minst lika seg i hjärnan för han utbrast OJ, det har aldrig hänt tidigare, jag vet inte alls hur vi gör nu! Var det samma siffror i början sa du?!! Jag tänkte att eftersom det är väldigt hederligt och samvetsfullt det där med pass så kanske det verkligen inte fanns någon återvändo. Det hade varit ytterst knöligt i förlängningen kände jag i bakhuvudet. Men det ordnade sig. Under tidigt 90-tal reste jag en hel del. Transsibiriska järnvägen, Kina, USA, Tanzania, Malawi, Zimbawe, Thailand. När jag flera år senare skulle förnya mitt pass upptäckte man att det aldrig varit attesterat. Man hade helt enkelt aldrig skrivit under, stämplat och godkänt det från Polisen?!! Tänk om det hade upptäcks på gränsen till Mongoliet och jag blivit avslängd i Ulan Bator eller nåt.

Jag bad Kristo ta en bild på mina nya skor. Visst är de snygga?

När jag bad honom att koncentrera sig blev det liksom inte så väldigt mycket bättre. Men vem orkar sätta press i den superheta sommarkvällen. Kolla in dem här! Som bomull för fötterna och eko.


 


Annons

Our weekend diary.

Åh jag vet ju att det är barnsligt att klaga. Och att det inte är värre för mig än någon annan. Verkligen inte. Men herre jisses, det är ju så varmt. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Och lika kallt som vårt hus är i smällkalla vintern, exakt lika varmt är det nu. Huset ställer liksom in sig på temperaturen. Av förklarliga skäl är detta inte stordådens tid. Men med tanke på superhettan får man vara glad åt det lilla.

I fredags oljade min pappa och jag in en fantastisk köpmandisk. En väldans snäll bloggläsare hörde av sig när jag efterlyste en och det var nog en av de finare jag sett.

Vi tvättade den med såpa och oljade med naturolja. Sedan var den så tjusig, ni ska få se senare.

Dagen innan hade min far dragit upp några abborrar. Och förstå lyxen när man mamma ringer och frågar om vi vill ha lunch och liksom redan har gjort dem klara! Hela alltet från rensning, panering, stek och leverans.

Och egenodlad sallad och tomat.

Vi for ut till Helena för att hämta en soffa till ett projekt jag håller på med. Hon gjorde en pall som såg ut som godis och berättade att själva volangen var en gammal kjol. Smart.

Så gullig.

Kristo håller på med ett eget remake-projekt och letade ben och hyllor.

Keiron och Nomi. Innan stora gråten kom. Hon hade i och för sig gråtit lite här med. Men på vägen hem och en timme efter var det floder, jag trodde aldrig det skulle lägga sig. Så är det när man varit på en veckas ridläger och ska skiljas från sin häst.

Försvunna diamanten är alltid en hit.

Nu är tiden då vi aldrig ställer in porslinet i skåpet. Det är alltid någon som kommer förbi och det är absolut bäst med sommaren.

Evy.

I lyckan råkade Chester putta omkull Evy så det var lite skönt när han höll sig på replängds avstånd.

Lilly hade fått en av Nomi´s blusar. Dagen innan sade hon till mig att hon nog gillade lite enklare kläder, att kjol och sånt där var inget för henne längre. Därför var det extra kul att hon ÄLSKADE blusen där volangerna är allt annat än sparsmakade.

Gullisar.

Viggo skulle vidare till en kompis efter middagen. Man vet aldrig hur många som sover hemma om sommarnätterna. Ibland minskar syskonskaran till hälften och ibland är den mer än dubbel.

Lilly lärde sig simma! Det är faktiskt väldigt många barn som tagit sina första simtag i vår pool. Så himla kul att få uppleva detta gång på gång. Fatta lyckan.

Magiska är kvällarna.

Och trädkronorna och himlen när den mörknar.

Har lite härliga saker att visa er! Den här är helt ljuvlig.

Det är mycket nytt på sängfronten. Nomi har haft en het önskan om våningssäng för kompisars skull och finare än såhär blir nog inte.

Klänningen från Zara är superfin.

Jag vet knappt vad som är ute eller inne längre.

Kvällsbuketten. Luktärtorna är nog favoriterna nu. Fin kväll, det är nu det börjar va?! Det svala, ljuva livet.


 


Annons

Ett jävla solsken!

Ett evinnerligt postande av blommor och trädgård. Men ni kan bortse från dem. Vill egentligen bara ha en sak sagt. Läs Ett jävla solsken om du inte redan gjort.HERREGUD – ännu en girlcrush signerad tidigt 1900-tal! Ester Blenda Nordström. Kvinnan som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet och som får en verkligen att fundera på varför det hela inte heter ”nordströmma” istället. Men jaa just det, jag glömde. Hon var ju kvinna ju… Till skillnad från Günther…

Men SÅ pepp på modet! Hennes sätt att ställa normerna på kant (och om vi snackar normbryt idag, vad var det då inte i början av 1900-talet), våghalsigheten som inte visste gränser och modet då. Vågade hon och alla pennskaft så vågar vi väl också ?!!! Att ALLTID våga höras. Att aldrig sluta. Det må kännas en smula bistert att 100 år till passerade tills vi fick metoo men istället för att fokusera på den förbannade trögheten så blir jag otroligt pepp på det faktum att allt egentligen borde vara enklare nu. Ester Blenda’s kompis Elin Wägner samlade in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt sådär 1914! Jag trodde jag hörde fel, spelade tillbaka och lyssnade igen. Förstår ni den mängden, utan instagram? Jag menar, vad kan vi inte förändra i en tid som denna?! Allt borde vara så mycket enklare. Ändå blir Trump president. Nazister får mer och mer utrymme på gator och torg. Demokratin ligger under ett ständigt hot och SD vinner mark och röster för var dag som går. Ett av mina barn berättade att någon på hans skola tycker det är helt fritt fram att lägga ut rasistiska och homofobiska inlägg på instagram. Som en självklarhet och mänsklig rättighet. Det barnet var 14 år. Jag har hört att det är lite samma sak på FB, själv är jag aldrig där. Det märkliga är att alla de som tycker att demokratin ska jämnas med marken, för i själva verket är det ju det allt handlar om oavsett hur man nu väljer att linda in det, alltid hörs så mycket högre än alla vi andra som tycker exakt tvärtom.

Kan vi inte bara bestämma att det får vara nog nu. Vi kan ju inte låta historien upprepas? Det är banne mig dags att alla oss som inte håller med att skrika högst. Jättehögt!  Vi borde lätt kunna vända ödesvalet 2018 till ett jävla solsken. Eller hur?!

Ett litet sidospår där men ack så viktigt. Boken då. Bigografin om Ester Blenda Nordström. Jag lyssnar när jag inte kan läsa och läser när jag kan. I sträck. Som tur är jobbar jag fortfarande och MÅSTE därför skärma av med hörlurar, jag åker bil i flera mil och det är också tur, jag tvättar köpmandiskar och finkammar loppis efter loppis och liksom sitter fast i mina hörlurar. Jag är ytterst osocial. Citerar för man och barn, textar till alla jag känner att de ska läsa och känner mig hoppfullare än på länge.

Grattis till världens upplevelse i hängmattan! Puss och kram och fin helg!


 

Laddar