Annons


Tidernas modigaste blogginlägg.

Idag, innan ni går ut och lapar vårsol, tycker jag ni ska klicka er vidare till tidernas modigaste blogginlägg. Det är skrivet av min vän Maren Ingeborg Gråblomst och totalt transparent skrivet om psykisk ohälsa och den diagnos hon bär på. Jag har haft den otroliga turen att lära känna Maren Ingeborg och för mig är hon en av de mest begåvade, inspirerande och ödmjuka människor jag känner. Att just hon numera ska ingå i ett expertråd kring hennes diagnos är en otrolig tillgång. För alla. Känslan av kraft och mod är så påtaglig hos Maren Ingeborg, så klarsynt i sitt sätt att avdramatisera stigmatiseringen när det kommer till psykisk ohälsa.  I sitt sätt att vara så kommer hon göra sådan otrolig skillnad, bara genom att vara den hon är. Läs och dela. Så viktigt.


 


Annons

Fredagslistan toppas av Paulina´s workshop!

Min morgon är rena rama drömmen. Orsak – våren bara. Vaknade med fönstren på vid gavel. Fåglarna kvittrar som om det inte fanns någon morgondag. Och var man än tittar så har alla träd små knoppar. Tidigare, när jag var yngre tyckte jag inte våren var något särskilt. Jag älskade bara höst, och hattar långt ner över öronen, långa halsdukar och tedrickande. Såg man inte ens allt det nyvakna, funderar jag. Åren kanske.

Tycker att  #veckansvissnadevackra har potential att bli så ytterst poetisk.

Lite fredagstips på det.

Och veckans roligaste och intressantaste kommentar angående min anknytning till Dalarna:

”Jodå, en anmoder från Dalarna har du faktiskt! Din mffffmffm (m=mor, f=far) Brita Eriksdotter Mederling, född 1709 i Larsbo, Söderbärke, DALARNA 🙂 död 1779 i Skedevi, Östergötland. Även om det kanske mest är en tillfällighet att hennes pappa Erik Hansson Mederling var mästersmed där just då, både han och hans fru var födda i Norberg, Västmanland. Han hämtades till Häfla Bruk i Skedevi år 1728, från Ludvika bruk, som då hade samma ägare. Mvh/Mikael (din mammas kusin)”

Jag älskar när ni kommenterar, får man säga så? Eller gapar man efter alldeles för mycket då och det där om att mista hela alltet och stycket. Här på Femina nu provas ett nytt kommentarssystem, än så länge bara inne hos Cecilia. Håller tummarna att det kommer göra att enkelheten att kommentera blir påtaglig. Fin fredag till er, puss och kram!

 Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM


 


Annons

Före och efter bilder – vår veranda.

När vi letade hus i Stockholm för en evighet sedan eller 11 år sedan var min största dröm en glasveranda. Även fast vi letade lägenhet, som om jag inbillade mig att de även satt på lägenheter. Jag minns att jag såg det fina i alla verandor, oavsett om de var ett mishmash av hemmabygge. Såklart såg jag mig blind på skyhöga bostadspriser, men?! Huset hade ju en veranda i alla fall?! Resten är ju historia för er som följer mig. Och för er som inte har gjort så hittade vi alltså nästan helt intakt glasveranda på vårt hus! Det är faktiskt helt sant. Under lager av masonit, tapeter och isolering satt den. Och två fasader på det, en vit och en faluröd. Men längst därunder, exakt så som den byggdes 1913. Med glas och allt. Sånär på en annan sprucken ruta då.

Renoverad och klar och typiskt älskvärd. Ni fattar när regnet smattrar här väl? Och åskmuller. Och ihopkurande långa nätter med stearinljus. Den är inte stor men alla får plats. Chester älskar den med.

Jag har varit dålig och visa för och efterbilder på bloggen. Kanske var den mesta renoveringen skedde innan jag hade en blogg. Men såhär såg det ut när vi köpte huset. Överspikat från alla håll. Och tre originalfönster hade ersatts av ett stort. Men faktiskt, de små ovanför var även de sparade. Kunde man ju inte våga drömma om.

När vårt hus var till salu fick inte jag lämna Stockholm. Jag var så väldigt jättegravid då med Nomi & Charlie. Så med andra ord, jag köpte huset helt osett. Det enda jag såg var bilderna som Kristo tagit. Bland annat denna då, haha! Ärligt talat, jag undrade länge vad jag egentligen föll för?! Detta är alltså, verandan sedd från insidan, då även ena ingången till detta tvåfamiljshus. Det fanns ingenting som kunde tyda på att där var en glasveranda. Verkligen ingenting.

Om man backade in i den långa korridoren, som fanns där när vi köpte huset, så hamnade man ungefär här. Där balken i taket sitter var en vägg.

Det var verkligen en lång korridor från ena kortsidan av huset, till den andra. Där människan i västen står är alltså …

 

..detta idag. Och där dörrhålet var är vårt skafferi. Det har jag faktiskt visat lite före och efter, här på bloggen.

Men verandan då.

Kände faktiskt en svag tveksamhet här. När det stora fönstret var väck och Kristo varsamt plockade bort ett efter ett. Som om alltsammans skulle rasa vilken sekund som helst. Men min man är alltid tvärsäker vid sådana här situationer. Finns liksom inget tveksamt eller nervöst över honom. Fast han aldrig tidigare gjort något liknande. Ingen misströstan liksom. Bara pepp. Inte ens när det visade sig att måtten på sidfönstrena, som vi använt som mall till snickeriet skilde sig på en centimeter från de främre fönstren.

Fast då fick vi  en anledning till att göra hål i väggen vid ett senare tillfälle.

Ni förstår väl att detta är ett drömfynd? Undrar ni något så tveka inte att ställ frågor i kommentarsfältet.

Detta är supermyset för mig. Alla dar. I sommar ska vi också fixa klart dubbeldörren till vänster, Kristo lärde ju sig spröjs förra sommaren.

När kvällsolen slår tillbaka från grannhuset är ljuset vårt mjukaste.

Känns väldigt överexponerat här men en solig vårdag är det minst sagt bländande. Och snart är utsikten rosa.

 Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM


 

Laddar