Alltså. Jag är helt lyrisk. Hur bra kan en semester vara?! Nu kommer ni förmodligen inte få höra heta restaurangtips och storslagna utflykter. Inga shoppingtips. Inga loppisfynd. För det är helt enkelt så att våra barn vill inte lämna den här gården. Varför ska man? När man kan ha en häst ungefär som sin egen hund. Ta en promenad med Sunshine som nu egentligen heter Börje. Och däremellan mysa med hundvalpar. Mota höns och leka ”hur många barn får jag när jag blir stor?” på grusplanen. Och sedan rida och rida, när man helst vill och ingen som säger nu är tiden ute. Vem vill åka på utflykt då? Inte våra barn i alla fall. Det hela är liksom bättre än alla utflykter i världen.
De träffade en nioårig tjej idag. Som tog tag i manen på sin häst och liksom drog sig upp (jag har fått det visat för mig ungefär 15 gånger redan). Hon galopperade ut över äppelodlingen. Barbacka. Jättejättefort. Hon byggde sina egna hinder av stolar och träplankor här i trädgården och susade över dem som hon aldrig gjort något annat. Nomi blev så impad att hon höll på att smälla av. Snacka om drömliv. Drömtjej. Drömhäst.