Det finns en plats. En perfekt. Den är väldigt nära mig. Men den är inte min. Den är inte bara för perfekt för mig utan för så många, många fler. Enda kruxet är att den borde få vara som den är. Exakt. Sånär som på ett par saker. För det är liksom det som är det fina i kråksången. Jag tror på tomma ytor. Jag tror på space som kan rymma all världens kreativitet. Jag tror nämligen att det allra mesta föds i det tomma och operfekta. Idéer, oändlig inspiration och miljarder av drömmar.
För det fina med det tomma är ju att det ger all världens möjligheter att fylla med saker för stunden. Bara rymd och vackert och nästan tomt när det inte händer så att säga. Och sedan när det händer – låta den ena dagen inte vara den andra lik. Inte ens ett hörn vara det andra likt. Det hänger ju mycket ungdomar utanför fönstret, eftersom vi har en skatepark exakt där. Tänker själv när man var liten… Stora fönster att kika in i och därinne är en magisk värld. Eller två eller tre och ingenting ser ut som på riktigt. Kanske är det jul i ett hörn fast det är mitt i smällvarma sommaren. Kanske är det en mystisk skog genom dimma i ett annat. Kanske är det ett golv fullt av stjärnor i ett annat.Kanske målar något i ett hörn, och någon bygger i ett annat, och det spelas musik i ett tredje. Jag funderar på vad det gör för någon i det stora hela. Att spana in på något av det slaget. Någon yngre förmodligen fast egentligen för vem som helst. Alla har sin fantasi, den är bara lite glömd någonstans på vägen. Därför är det bra för den där fantastiska fantasin att få en spark där bak ibland. Jag tror att man hajar då – att världen är bra mycket större än vad man någonsin kan förklara.
Mina idéer är oändliga. Det är det som är så fantastiskt. Åtminstone för mig. Men det extra fina är att begränsningar finns inte i tomma ytor. Tomma ytor med högt i tak , i alla bemärkelser, kan rymma ALLT. Kreativitet och lust måste ha spelrum, det måste vara alla tillgängligt. Det får inte boxas in får då dör det till slut. Det höga taket måste finnas där. Jag tänker på workshops, fotograferingar, film, middagsevent, musik, mindfulness, gatufester vid regn… Workshops, samlingsnamnet för allt. Förstå hur många som sitter på hantverk och kunnighet som vi nu för tiden verkar behöva en trend för att ta oss till. Hur många hantverk kan du lära ut på den här ytan under samma dag kan man undra? Sätt ihop pensionärer och ungdomar. Knyppla, tälj, virka, sticka, sylta, safta, laga cyklar, tapetsera, bygg fotbollsmål, byt sticklingar, plantera, gör äppelkräm och kåldolmar. Och allt i en oöm miljö. Inte där allt är redan putsat och färdigt och varenda fläck lyser som en stoppsignal. Traditioner och kunskap ska föras vidare från generation till generation, så har det alltid varit och bör också förbli. För att inte tala om mellan olika länder och kulturer. Alltså, att jag vill kunna hantverk från Syrien, Somalia och Ryssland. Eller vilket land som helst egentligen.
Nu tänker jag på alla kreativa kollektiv som skulle skapas. Över de där gränserna. Sådär av sig självt. Hej liksom, jag har en sak att lära dig. Förstå då tillgången att äga en samlingspunkt.Ett ställe där man kan slå upp 40 meter bord om det är just det man skulle behöva. Eller världens största backdrop, om man skulle behöva. Eller hänga 100 discokulor från taket. Det lär man sannerligen behöva. Och sedan i en av stallarna bredvid kan man ha rekvisitaförrådet. Tänk om man är fjortis och vill spela in en film då behöver man ju absolut ett rekvisitaförråd. Jag märker ju bara hur mina barn älskar det jag släpar hem hit. Som cykeln med limpa, hur många gånger har inte det cyklats på den där. Lite filmiskt är det allt – säger de varje gång. Och lite skönt när händelsen i veckan är en cykel med limpa… Det är väl bra när det inte behöver vara mer än så? Tänk när det är lite av varsågod för alla i rekvisitaförrådet. Att återanvända, att se den ena prylen efter den andra hamna i nya sammanhang.
Jag drömmer om ett ställe man vill besöka. En plats dit människor vill komma. Drömmer om alla samtal som kommer påbörjas, så många historier som kommer berättas. Lite som man hängde på torget förr i tiden. Snicksnackade med vänner i vardagen. Och då går ju resten av sig självt. Igen.
Och jag tänker att fixar ett bord, ett jättestort sedan har vi frukost. Där allt bygger på pratet mer än något annat. Lite knytis som vi hade om torsdagarna. Jag kan intyga att just den typen av frukostar gör absoluta underverk.
Häromdagen när jag var där sent på kvällen var det en hel hög med ungar som ”lekte” med kabeltrummor. De liksom låg under dem och rullade de absolut jättetunga kabeltrummorna över någon som låg. I mörkret. Totalt livsfarligt. Jag sade såklart åt dem och efter lite munhuggning så slutade de tvärt. Jag tänker bara vad sådant gör, kommunikation mellan barn och vuxna på ett naturligt sätt. Någon finns där, någon ser. Liksom i förbifarten på något som egentligen kunde ta en ände med förskräckelse. Och så kan man bjuda in dem istället för att göra dumdristiga saker, för att hålla en reflexskärm eller bara för att kolla läget i en magisk värld. Jag menar har jag inte egna ungar i närheten är säkert andras ungar precis lika pepp.
Okej jag har de där två önskningar.En isolering ovanför bjälkarna. Och en glasvägg. That´s it. Inte något alls mer. Små om man jämför. Och jag har redan fixat ritningen. Det byggs en black box några meter därifrån. Ett bygge som säkert blir jättebra men med en prislapp som denna. En glasvägg vill jag ha där det sitter en plankvägg idag. Helt enkelt för att släppa in ljuset från den sidan också. Jag fattar ju också att stallarna inte byggdes för det ultimata ljusinsläppet men det galna är eller det mest fantastiska är att fönstrena är redan placerade exakt där man vill ha dem när det handlar om ljus. Jag har studerat var solen går upp och hur länge den hänger kvar tills den försvinner. Just därför känns det som gjort för en studio och inget annat, någon måste ha tänkt så eller annars handlade det bara om livskvalitet. Och så småningom önskas en isolering ovanför balkarna. Jag vet också att bakom den stora tavlan som vi räddade, finns ett torn. Men det är verkligen inga krav jag har…
Det här med att tomma ytor föder kreativitet bottnar jag i att vi lever i ett informationssamhälle utan dess like, och jag tror att just allt detta dödar så mycket i det långa loppet. När jag lämnade Stockholm för landet var jag så nervös att hela min kreativitet skulle försvinna. Att jag skulle bli lost i avsaknaden av intryck. Jag våndades när mina barn hurrade över rulltrappor som det vore storslagenheten självt. Men vet ni, numera vet jag bättre. Det hela visade sig vara raka motsatsen.
Hur som helst så kan jag tänka mig att sova över här med. Och äta de längsta middagarna som någonsin varit. Jag vill absolut krypa upp i fönstrena och häromdagen när det for eldiga svetslågor från spåren så tänkte jag att det är som New York. Tur att jag äger mina drömmar brukar jag ofta tänka. För livet blir så mycket mjukare då.