På distans så kan det ju tyckas en aning märkligt att Seine får en strand till varje sommar.
På soligaste sidan och med vitaste sanden. Fast utan bad.
Men när den galna hettan slog till och vi kikade över kanten på boklådorna så såg den där stranden och den guldiga sanden alldeles mjuk ut.
Och väl där så kändes det alldeles normalt. Med en strand utan sjö. Som var väldigt lång och hade tusen sandleksaker och hundra parasoller. Lekparker och boulebanor, glasskiosker och barer. Så var det ju de där scenerna där det sjöngs och poppade upp blåsorkestrar och alla möjliga shower och mest stod härliga till.
Och sanden var barfotamjuk och alldeles len.
Och de där ångande duscharna. Om man nu inte har gått igenom vattenånga en smällvarm dag så ska man nog till att göra det.
