Imorse hittade jag ungar lite här och var. Och det var som om vi visste att hösten skulle komma till kvällen och tyckte därför det var lika bra att äta frukost i skogen. Medans tid fanns liksom. Någon tittade på termometern och fyra grader blev minusgrader. Vi letade långkallingar, mössor och insåg att det inte fanns en enda vante i huset. Vi köpte 11 par på Ica Maxi en timma senare.
Jag chockade ungarna med att ha bakat en sockerkaka. ”På söndagsmorgonen?!” och jag sade att plötsligt händer det.
Vi fixade varm choklad, och kall, för vi hittade bara ena termosen. Mackor, äpplen och tomater. Perfekt skogsfrukost.
Det var ett fasligt ståhej om vilken låt vi skulle spela i bilen, vilket ställe vi skulle åka till, och om det skulle vara en skog eller ett berg. Ett högt som attan. Men så hamnade vi ju vid vår favoritskog – Kolla vilka småbarn i det inlägget, gulligt!
Vi kunde ju inte undgå att hamna vid äventyrsstället mitt i skogen. Plötsligt var det som jag hade 5 små vildar i släptåg. De var ÖVERALLT! Högt…
..och lågt. Och jag satte hjärtat i halsgropen mer än en gång. (Sorry syrran, för det oansvariga barnvakteriet, men jag försökte verkligen hejda dem, lite i alla fall…)
Vi funderade jättemycket om man hade byggt det snett från början.
Till frukosten hade halva skaran bestämt sig för att bli medlemmar i Katrineholms äventyrsklubb. De tyckte jag kunde slå en signal genast.
Om de hade tur kanske de vintertältade just här om en månad eller så, annars suktade de efter de höga höjderna de inte visste hur de skulle nå just idag.
Oborstad söndagsfrisyr med regndugg i luggen…
Vi pratade om varför skogen är så bra. Varför tillvaron känns mjuk just här. Egentligen tänkte vi att skogen är knäpptyst men just idag lät den massor. Alla vindarna susade så att vi var helt säkra, igen, på det där med hösten.
En varm sockerkaka i ryggsäcken verkar möjligen en smula överdrivet fast det var härligt faktiskt.
Nu var det ju så att den här linbanan var roligare än Liseberg – ”ja faktiskt!”
Det kändes lite som när man satt i parklekarna på Söder. Ungarna lekte runt och härjade.
Själv kunde man dricka en kaffe och titta på löven som singlade som snöflingor.
Här har de familjeråd om huruvida repet håller.
Och strategiprat om flygkonster.
Såhär höll de på. I timmar. Allt medan jag tjatade om halka inte i regnet, tänk om ni faller på en sten och snubblar på en rot. Inte så högt, inte så fort. ”chilla mamma…”
Liv som var tveksam till skogen denna morgon ville åka tillbaka nästa helg.
Den enda skadan var en haltande Estrid som snubblade på en pinne. Nomi ”ramlar inte här” om någon tycker det ser ut så.
Att det inte blev värre kan man ju känna är tur såhär i efterhand.
Sedan plockade vi 13 trattkantareller och hittade ett litet hus som de var tvärsäkra att någon hade dött i. Vi skrämde upp varann och gick åt fel håll. Fast sedan blev vi nästan omkullsprungna av en joggare och tänkte att så vilse var vi nog inte i alla fall.
Så många pauser, så mycket matsäcksätande, så många sanningar som delades.
Observera de tre i bakgrunden.
”Ahh en tjärn. Utan botten kanske, tänk om det bara sade splooosch, så var du borta! Fast det ser ut som hästkiss…kolla färgen liksom”
Bäst att känna på djupet såhär i efterhand.
Såklart.
Vi hade ju ett uppdrag för dagen, att plocka ekollon! Så efter ena skogen letade vi efter en bra ek.
Och just här kom den på riktigt. Hösten alltså. Plötsligt vräkte regnet ner och vindarna som hade susat lite klent i jämförelse, blåste upp till storm. Åtminstone kändes det så.
Här fryser vi så mycket att vi bestämmer att en enda ek till får det bli. Sedan hemåt.
Vi fixade söndagsmiddag, rörde ihop chokladpudding och värmde oss i varma bad, så att hela verandan ångade igen.
Bra skörd ändå, det fina är att många har redan börjat gro. Fortsättning följer!
Hej höst får man nog lov att säga. Jag och Liv har travat runt i huset ett antal gånger för att se om det verkligen inte är något fönster som står öppet. Vinden viner som om den vore i vårt vardagsrum och jag sitter här med långkallingar, ulldräkt, sockor, halsduk, mössa och värsta varma ulltröjan. Men ändå mysigt, har vi bestämt.