Hej Femina! Tack, vad ärofyllt att få börja blogga här! Första dagen på nytt jobb är ju alltid fjärilar i magen men absolut mycket pepp! Att ge den här bloggen lite extra omsorg under hösten.
Förresten – klicka er hit och läsa en intervju med mig! Och sedan tänkte jag dra en liten lista för er som inte känner mig.
Nytt jobb men ändå samma gamla vanliga blogg. Och jag kan redan nu vara på det klara med att ibland visas ett ordningsamt hörn från detta hem.
Men att du i samma sekund som du ser det där välstädade hörnet kan vara helt säker på att det finns en kontrast om man vänder på klacken. I alla fall hos oss. Sedan var ju det där med strukturen, den åtråvärda ordningen och att använda sitt eget hem som studio. Jag skyller på det. Man kan väl säga att det inte riktigt klaffar i min hjärna. Alla dar. Eller kanske inte alls. Någonsin.
Jag är totalt usel på ordning, struktur, hålla tider och tålamod. Jag är förvirrad och förmodligen allra stökigast i vår familj. Det där var mina sämsta. Fast de kommer inte märkas så mycket här på bloggen.
Mer än i bild då möjligen.
Däremot så är jag ganska så full av bra idéer. Kan glömma tid och rum vilket jag tycker är en bra egenskap. Jag är stolt över att jag alltid följer mitt hjärta och magkänsla. Jag är bra på att ha tusen saker och människor och barn runtomkring mig fastän jag står mitt i jobbet. Sedan är jag lite av besatt att lyssna på andra människors historier. När de vill berätta så att säga. Det gillar jag hos mig själv, tänker att jag får veta så mycket då.
Sedan tycker jag att stök kanske är lite härligt också.
Tänker att det gör nog inte så värst mycket när allt kommer omkring.
Såhär uppstyltade är jag och min familj om vi ska vara med i någon tidning. Men det är bra för då kan vi räkna upp allesammans. Från höger till vänster. Liv 14 år, Kristo 47 år, Nomi 10 år, jag 46, Charlie 10 år och Viggo 13 år.
Men oftast är det mer åt det här hållet. Fast här var de fyra barnen jättesmå och vi skulle ta ett julkort. När fyra barn är under fyra år samtidigt kan man inte räkna med mer snajdigt än så här. Det var nog också under den tiden jag lade av mig med att stressa upp mig i onödan. Eller för saker vi inte hann. Jag började istället vara väldigt glad för det lilla vi hann, om det ens bara var pyttelite av den ursprungliga planen.
Jag är totalt noga i vissa sammanhang, petnoga. Och totalt onoga i många andra. Jag har ingen framförhållning över huvudtaget och en obotlig tidsoptimist.
Å andra sidan är jag väldigt bra på att sno ihop saker på mycket kort tid. Allt från festligheter till viktigheter. När det brinner i knutarna är jag absolut bäst.
Tidsoptimist är på gott tänker jag. Men de som känner mig tycker möjligen inte samma sak.
Att ha en hemmastudio är lite så här. Eller studio och studio, det där var en direkt överdrift. Just detta råkade vara vårt sovrum. Häromdagen köpte jag en begagnad sänggavel på Blocket. Jag tänkte att om man liksom ringar in sovplatsen med sängramar så blir det liksom som ett sovrum i stöket. Som ett lifehack. Funkade litegrann faktiskt.
Påtal om lifehack. Det där med snabba lösningar är nog lite av vår grej. Häromdagen förkortade vi en resårmadrass. Bra knep.
Vi bor i ett stort hus. Fyller man inte sådana hus med en massa människor är det som om man gör själva huset en otjänst. Och oss med. Därför säger vi alltid ja.
Det gör vi också till ommöblering. Därför kan rum bli ett annat för en sommar. Ett sommargästrum.
Och på vintrarna kan man ha knytisfrukost om torsdagarna.
Jag tycker att man har ett ansvar som bloggare. Inte som ett måste som någon annan i hela världen bestämmer över utan för att jag kan. Och då väljer jag att dela med mig om sådant jag tycker är viktigast.
På jobbet har jag roligt nästan jämt.
Fint nog så jobbar jag ganska ofta med min man ibland. Kanske inte alltid lugnt och fridefullt men ändå, han är bra.
Ryker vi ihop så tjurar jag ungefär tio minuter. Och kanske äter nötter. Sedan kan det hända att jag erkänner att han hade rätt. Om han nu hade det vill säga.
Jag är svag för miljöer där fönster saknas och där tapeterna hänger på trekvart.
Ibland fantiserar jag extra mycket, mest bara för det hela handlar om att bygga miljöer som inte finns i verkligheten. Det är nog därför jag är extra kär i mitt jobb.
Och nu känns fjärilarna lite mindre fladdriga, jag tänker att det blir bra här! Hoppas ni vill hänga med mig här också, det skulle kännas fint! Kram Sofia