Och det är ju faktiskt inte klokt vad det är lång tid sedan den där höstdagen då jag travade iväg för att få mitt livs överraskning. Kanske trodde jag att bebisen skulle vara femton veckor istället för åtta som den borde.
Mest för att min mage var så stor och för att jag kände mig tusen gånger mer gravid än vad jag någonsin gjort tidigare. Men jag var i vecka åtta. Och jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad läkaren menade när han efter två sekunders undersökning sa att han brukade låta mammorna se själva när det såg ut på det här viset. Innan han vände skärmen mot mig så hann jag tänka att det var tomt därinne eller att bebisen inte var en bebis, typ. Men det var glasklart, tydligare än något ultraljud tidigare. Två små hjärtan tickade för fullt och jag höll på att svimma. Jag hade aldrig någonsin tänkt tanken, just då var det som om tvillingar inte existerade i min värld. Jag tumlade ut från kliniken, lutade mig mot gallerdörren i hissen och ringde min man. Men kunde inget säga så jag lade på igen. Sen hoppade jag på bussen och ringde min man en gång till. Och viskade det allra tystaste jag kunde, det är två! Sen kändes det som jag skulle svimma igen.