Den där fredagen, när himlen fullkomligt öppnade sig, packade jag ner den lilla stugan med innehåll, för avfärd. Den skulle ju hela vägen till Stockholm…
Vi skrev ett litet brev om att fylla den med drömmar och proppa den med kärlek. Och om sandkakor och snigelcirkusar. Och det där om stordåden som ryms i det pyttelilla. Sådant där man liksom vill föra vidare från stugägare till stugägare.
Jag hade dessutom printat ut en massa fotografier om hur det kan se ut om man vill. Såhär ser det mer ut som en studie i kaffekoppstorn men det var lite annat också. Och till höger ligger en platta som inte har något alls att göra med lekstugan. Bara med mig och mitt sträcklyssnande. Men vi tar Frida en annan dag.
Såklart var jag ju tidsoptimist och tänkte inte så mycket i förväg hur mycket vi lyckats trycka in i den där stugan. En hel korg med porslin var tvungen att skyddas mot snabba lastbilssvängar ända till Stockholm. Men gladast är jag att vi dagen innan hade gjort som små överraskningar här och var i lådorna. Nomi och jag var helt klart uppspelta när vi tänkte på hur kul det är när man hittar överraskningar där man minst allt anar.
Och i ösregnet kom lastbilen. Och hela stugan flög över buskar och annat.
Gullig last på sitt sätt. Och med vad som hände sedan är vi helt varma i våra hjärtan om att stugan hamnat på absolut rätta stället. Hos några som kommer tycka om den precis lika mycket som vi.