Så kunde vi välja att gå mellan odlingar som ser ut som i Frankrike fast det är äpplen. Och följa den smala stigen genom skogen för att se havet. Och alla var helt säkra på att vi hamnat på en annan strand, en annan semester i ett annat land.
När hästarna är kvar på gården tog vissa saken i egna händer.
Vi tog alltså den hemliga vägen till stranden. Knäbäckshusen ligger precis där vi bor och måste ju vara en av de vackraste stränderna. Att se den lite från ovan fick alla i sällskapet lite stumma av förundran.
Så värt att ta den krångliga vägen till paradiset.
Såklart man får feeling.
Nu kan ju tänka att det är en helt vanlig sandskrift. Men nä, den är perfekt nivå för att inte suddas ut av vågorna. Det hela varade kanske i tio vågor max men ändå.
Stenarna. De runda och alldeles lena. Och de megamånga.
Tur att jag släpade kameran. Alla ville fotografera nya profilbilder. Det får man ju ta, när mobiltelefonerna är lite gömda den här veckan. För vissa är de dessutom helt glömda. Dock inte för en fjortonåring.
”Vi ser jorden!” Gräver man tillräckligt länge hittar man liksom självaste jorden som i jordklot. Det är ju såklart något alldeles extra.
De är såhär mest hela tiden <3
Hålet påväg mot jordens mittpunkt blev en sjöjungfru.
Nomi hade ju sin sjöjungfruperiod. Förra sommaren var vi ju på spaning, en sannerligen intressant upplevelse. Hursomhelst så har hon därför full koll på hur man poserar som just en sjöjungfru. Viggo var dock svårlärd.
Nej jag badade inte, hade inte ens tanken. Jo lite. Men jag fastnade på bild, en ren bedrift.
Vi lämnade en annan sjöjungfru i den väldigt mjuka sanden.
Och letade klätterträd.
Finfika på stranden. Vatten och kex som smakade som prinsesstårta. Märkligt det där.
Lika mycket som det blåser när man kommer över strandkanten lika snabbt får man springa för lite vind i seglen man väl är nära havet. Vid en tidig morgonpromenad utmed samma strand insåg vi att temperaturen höjdes markant så snart vi steg ner mot havet.
Han sprang så långt att jag tänkte att han aldrig hittar tillbaka. Tur att man kan följa strandremsan.
Vi tog stegen och klätterlinan mot skogen.
Och grusvägen tillbaka till huset. Och djuren. De flesta i sällskapet var ju snabbare än andra.
Molnen alltså. Det här är sommaren då jag fastnat i molnen nästan varje dag. Jag tycker de är vitare, fluffigare och flera än annars. Förmodligen har det att göra med helt andra saker.
Kanske den största av maskrosbollar?